En bild säger mer än 1000 ord

Och 10 bilder borde ju då säga mer än 10000 ord. Men i vanlig ordning ska jag sända med några förklarande ord på vägen så att säga...

Den senaste veckan har vi alltså besökt Pokhara och Chitwan. Två fantastiska platser, på två helt olika sätt. Att Pokhara ligger vackert vid en sjö och höga berg har jag redan beskrivit. Här är bildbeviset.


Och här är beviset på att jag faktiskt var där och satt där i en kanot och såg allmänt city slick ut. Eller är jag inklippt? Det är svårt att avgöra...


Här är beviset på att man inte kan släppa en stenkastande västeråsare lös i en kanot hur som helst. Som bilden visar så paddlar Anton här rakt in i en gren som hänger ut över vattnet. Anledningen... för lite protein i hjärnan.

I Pokhara besökte vi även ett bergsmuseum och där fanns det en liten utställning med Yeti, eller Storfot. Så här ser han tydligen ut. Inte helt olika yours truly.

I Chitwan finns det ett statligt center för elefanter. Det kan man besöka och det gjorde vi redan vår första dag. Här spelar några unga elefanter fotboll.


Här matar Anton en elefantunge med kex.

Och här matar jag samma elefantunge med ett annat kex.


Den här noshörningen hade tydligen sökt sig till centret eftersom den fick vara ifred från andra, unga och hotfulla noshörningar. Eftersom den var gammal och trött så kunde man gå relativt nära den utan risk för att bli attackerad. Denna vetskap lockade fram denna självsäkra min.


En dag red vi även på en stor elefant. Den här bilden är tagen från ryggen på en sådan jätte. Elefanten på bilden är den andra elefanten på vår lilla safari.


En dag gick vi på en jungelsafari i 6 timmar. Anton hade då valt sina bästa jungelkläder.


Nu kommer jag snart hem gott folk. Jag har bara lite drygt två dagar kvar i Nepal innan jag sätter mig på flyget hem och om allt går som det ska så landar jag 09.45 på tisdag på Umeås flygplats. Då övergår den här bloggen åter till en actionfattig blogg med söta bilder på Snusan och berättelser om söndagsfika och skolplugg.

Så länge...

Pokhara

Just nu och sedan i torsdags har vi befunnit oss i Pokhara. Det är en liten stad i en vacker dal med en spegelblank sjö och några av världens högsta berg som back drop. På 70-talet började hippies hitta hit och ryktet spred sig om ett litet paradis långt från västvärldens stressiga påverkan. Det dröjde länge innan det ens kom bilar hit. Nu för tiden är det fortfarande en lugn stad med vissa rester av hippieeran kvar.

Vi har försökt kräma ur så mycket som möjlig ur vår korta tid i denna härliga stad. Igår började vi därför dagen med att åka upp på ett högt berg, sela fast oss i en fallskärm och springa utför ett stup. Sedan seglade vi ner, upp, ner, upp och lite runt, runt i cirka 20 minuter innan vi landade trygt nere vid sjökanten. Det kallas Paraglideing och jag har velat testa det enda sedan jag hoppade fallskärm i Nya Zeeland. Det var värt alla de 550 kronorna det kostade. Tyvärr hade vi lite otur med vindarna. Egentligen brukar de flyga i 45 minuter men vi kunde inte hitta tillräckligt med uppåtvindar så vi fick glida ner och landa. Men men...

Eftermiddagen tillbringade vi sedan i en taxi som tog oss runt i staden på en liten sightseeing. Vi kollade in lite vattenfall och grottor och sådant. En helt okej upplevelse som dock kom i skuggan av Paraglideingen.

Idag började vi dagen med att hyra en kanot och paddla ut på sjön. Där tog vi några grymma kort som väl kommer att komma upp här snart. Vi paddlade över sjön och gick iland.Där satte oss i solen på en restaurang och skrev vykort och åt lunch. Då hade jag ingen hemlängtan alls utan började fundera på hur mycket det skulle kosta att köpa hela restaurangen och bosätta sig här på ålderns höst. Efter att ha paddlat tillbaka till staden så tog vi en taxi till The International Mountain Museum där vi allmänbildade oss om berg och bergsklättring. Det var intressant och väl värt de 30 kronorna det kostade.

Imorgon blir det avfärd mot Royal Chitwan National Park där vi ska hitta på nya äventyr. Det gäller att ta tillvara på den sista tiden i detta vackra land. Snart ska man ju hem till regn och mörker igen.

Saker som jag har gjort i Nepal som är värda att berätta för barnbarnen:

• Hoppa världens näst högsta Bungy Jump
• Hoppa världens högsta Canyon Swing
• Få magsjuka och tvingas lämna bajsprov i en mugg
• Paraglida
• Dricka Tonghba (hemgjort öl)

Saker som jag ännu inte har gjort i Nepal som kommer att vara värda att berätta för barnbarnen:

• Rida på elefant
• Klappa en krokodil
• Se en noshörning

En liten update

Den gågna veckan har vi alltså varit ute på The Last Resort igen. Det visade sig till vår förvåning att turistsäsongen helt plötsligt dog över en natt. Det innebar att det inte kom några gäster till resorten och att jag och Anton fick spela skitgubbe istället för att forsränna och klättra nerför vattenfall. Det blev otroligt långtråkigt och nu är vi tillbaka i Kathmandu för att skriva färdigt vår rapport till företaget. Den kommer att handla om hur de kan fatta beslut som i förlängningen kommer att förbättra personalens värdskap gentemot gästerna.

Vår plan är nu att stanna i stan till på torsdag då vi åker till en stad som heter Pokhara. Där har man fantastisk utsikt över bergsmassivet Annapurna och den intilliggande sjön. Många långa trekkingturer startar där och alla man träffar säger att vi itne får missa Pokhara när vi är Nepal. Efter några dagar där har vi tänkt oss ett stopp i Chitwan National Park som ligger längst ner i söder vid gränsen mot Indien. Där är det jungel och man kan rida på elefanter och leta efter noshörningar och bengaliska tigrar. Enligt Lonely Planet är chansen minimal att få se tigrar men man kan nästan räkna med att få se noshörningar. Där kommer vi att bo i en liten stad som ligger just utanför parken varifrån man sedan gör dagsutflykter till fots, kanot, jeep eller elefant. Efter några dagar där är målet att återvända till Kathmandu på fredag den 14e för att hinna med att shoppa allt som vi vill ha med oss hem.

Här är lite bilder sen senast...

Anton demonstrerar stolt sin frukost på det organiska caféet som vi äter på varje morgon. Allt detta för endast 25 kronor.

Här är jag, glad i hågen, dansandes till ett liveband på en raggekväll vi besökte innan vi lämnade för TLR.

Anton följer Rahvina (Rovina) på vägen upp till hennes by och hem från TLR.


Denna söta buffelkalv träffade vi hemma hos Rahvina. De äter bara buffel här. Inga kor.


Även dessa kycklingar och deras stolta mor tog emot oss hos Rahvina.


Här poserar jag bakom världens minsta katt, typ.

Sånna här söta hundvalpar ser man lite överallt.

Jag skulle gärna ta en med mig hem.

Skolbarn som så gärna vill vara med på bild.


Detta kort är taget från toppen av det berg som överblickar resorten. Hit upp klättrade vi i tisdags. Jag höll nästan på att dö. Men det var det värt för denna vy av Himalaya.

Jag har det bra och frodas. Fast jag börjar längta hem nu. Det ska bli väldigt skönt att komma hem till Jul och få mysa och äta. Jag hoppas att det är snö när jag kommer.

Namaste

Skitgubbe

Saker som har varit bra den senaste veckan...

Måndag: Vi träffade en mycket trevlig och underhållande man som heter Mark och kommer från London. Mark är 35 år och arbetar som sales manager (typ) på ett av Englands största företag inom reseplanering. Han säljer hela resepaket för jordenruntresare med flera. Han har även den goda humorn att trots sin ålder behålla sin gamla mailadress - sgtdungeon@hotmail.com! Han förgyllde våra dagar ute på TLR med sin britiska sarkasm och charm.

Tisdag: Vi gick tillsammans med Mark och vår guide Vejay cirka 500 meter rakt upp på ett berg ovanför resorten. Alltså 500 fallhöjd (eller vad man nu kallar det). Där uppifrån såg man till Himalaya och Kina. Det var värt den extrema utmattningen.

Onsdag: Jag fick rensa ur mitt tarmsystem riktigt grundligt. Dagen spenderades i sängen, på toaletten och springandes däremellan.

Torsdag: Jag fick utveckla mina färdigheter i det fina sällskapsspelet Skitgubbe.

Fredag: Vi fick besöka Rovinas hem. Rovina jobbar som servitris på resorten och bjöd hem mig och Anton till hennes familjs hem på en kopp te och ett glas hemgjort vin. Teet var gott, vinet smakade nåt så fruktansvärt illa så det går inte att beskriva. Det var en mycket lärorik upplevelse som vidgade mina perspektiv. Vi har det verkligen bra i Sverige. Verkligen!

Lördag: Jag började få så bra kunskaper i Skitgubbe att spelets gränser nästan kändes för trånga för mitt välutvecklade intellekt.

Söndag: Jag vann ungefär 20 spel av Skitgubbe och fick sedan åka tillbaka till Kathmandu.