På resande fot

"När jag blir stor så ska jag hålla på med turism!". Så sa jag aldrig när jag var liten. För jag skulle bli hockeyproffs eller brevbärare eller sedemera journalist. Men OM jag hade sagt det hade det nu varit tillfälle att skriva att "...inte viste jag då att jag idag, 24 år gammal har insett att jag hatar att resa". Men nu skrev jag ju det och det är faktiskt så. Nu, idag, efter middagen, under "en kaffe på maten kanske?"-stunden, just då insåg jag att jag avskyr att resa. Och jag som ska "hålla på" med turism.

Fast nu är det faktiskt så att det är själva resandet som jag har insett att jag finner högst vedervärdigt. Det handlar inte om att jag inte längre fascineras av nya platser, kulturer och miljöer. Nej, det handlar om det sätt, på vilket man måste ta sig till dessa avlägsna platser. Insikten har så att säga kommit smygandes. Ända sedan jag började växa förbi etthundranittiocentimetersgränsen (var tvungen att skriva det så för att det ser så kul ut - långt ord med en lång betydelse liksom) har jag allt mer gruvat mig för att sitta på trånga flyg, små bussar eller varma tåg. Längden har liksom alltid varit en anledning för mig att klaga. Och klagats har det. Fråga vem som helst som har rest med mig. Senast i Nepal fick Anton känna på hur det är att resa i en liten buss med en gnällig, kinkig, surpuppa till Robin.

Men idag slog det mig. Det är inte bara längden som är problemet. Den är bara en anledning ytterligare. Det slog mig att det finns vissa människor som liksom kan finna en inre frid i att bara resa. Dessa människor tycker att det är skönt att få en stund för dem själva och kan spendera timmar, blickandes ut genom ett Connexfönster och bara "filosofera". Själv tittar jag på klockan var tionde minut och kan bli galen av värmen, skrikande barn, fräckisberättande alkisar, mobilblottande tonårstjejer, finniga skejtare, män, kvinnor, hundar, en sned tavla, att jag åker baklänges... you name it, jag blir irriterad på det.

Så vad gör jag? Imorgon ska jag åka tåg från Boden till Umeå i 3 timmar och 31 minuter. Jag har redan ångest över denna tillsynes enkla resa. Jag har en massa arbete som jag skulle kunna fixa med på vägen. Jag har ju faktiskt hört folk säga att tåg är den bästa platsen att arbeta på för där "kan man ju inte komma undan". Jag har aldrig lyckats använda min dator till något annat än att kolla på film när jag reser. Förmodligen kommer det bli likadant imorgon. Fast om jag ska "hålla på" med turism nu när jag snart ska bli stor så kanske det är dags att börja arbeta på tåget. Världen ska ju vara min arbetsplats. Världen i det här fallet är ju alltså tåg, flyg, flygplatser, bilen eller hotellet.

Jag vill jämföra resandet med att stå i kö till en kassa eller en provhytt. Det är ungefär samma tristess. Skillnaden är bara att jag aldrig har några problem att stå i köer. Där kan jag hitta den där inre friden och "bara filosofera". Kanske, kanske kan jag lyckas lära mig att tro att resan är som en kö. Att alla människor runt omkring mig är före i kön och att jag måste sitta här i 3 timmar och 31 minuter och vänta tills mitt könummer kommer upp. Då tittar jag på min lapp och där står det Umeå C med svart text och ovanför kassörskans huvud står det Umeå C med röda diodlampor och någon ropar att här kliver vi av på höger sida.