Kathmandu

Jag tror att jag antligen har lart mig att stava till Kathmandu. For jag ar ganska saker pa att det ar sa det stavas nu. Nu ar jag har iaf. Efter ett drygt dygns resande landade jag och Anton hela och fina pa Kathmandus flygplats och mottes av regn, dis, en militar med hagelgevar, 100 taxichaufforer och Chrisma. Chrisma ar en tjej som gar samma utbildning som mig fast ett ar under. Hon har varit har i Nepal i 9 veckor nu och hade bokat in oss pa ett hotell i tva dagar. The Last Resort som vi ska gora praktik pa hade skickat henne att mota oss och det passade ju bra eftersom vi kanner varandra och hon kunde guida oss genom staden i den lilla lilla taxin som vi tog fran flygplatsen.

Nepal ar precis som man kan forestalla sig. Kor, getter, dofter, farger, musik, manniskor, manniskor, manniskor, mat, tutande bilar, cyklar, smuts och tiggare. Det ska bli valdigt spannande att upptacka det har landet. Nu ar klockan 22.20 lokal tid och vi har hunnit installa oss pa hotellet, duscha, vila, packa upp och ga ut och ata. Olen och maten ar billig har. Jag upptackte att det kan bli en kulinarisk resa for mig aven om Anton inte vill ata och dricka nagot. Jag har ju trots allt en fri vilja! Hittills har jag hunnit prova tva lokala olsorter. Bada var faktiskt helt okej.

Jag har annu inte hunnit eller kunnat skaffa nagot SIM-kort till mobilen och mitt svenska nummer verkar inte vilja fungera har. Sa jag kan inte hora av mig till alla som vill att jag ska visa livstecken. Sa om ni (Mamma, Malin) som laser det har kan vidarebefordra mitt livstecken till de som inte laser det har (pappa) sa vore jag tacksam.

Jag har det bra men saknar dig Malin! Det kanns konstigt att vara ute och resa utan dig! Du, jag och resa kanns synonymt. Det har kanns konstigt. Puss!

Ta hand om er alla var ni nu an ar. Ni ar ju pa sa manga olika stallen! Precis som jag! Vilken tid vi lever i!